Att vi bara lyckas...
Igår var det valborg och vi skulle till Höör. Vi kom dit som vi skulle och var i tid. Blev bjudna på tre goda rätter: en fin skinka till förrätt, lax till huvudrätt och rabarberpaj till efterrätt. Sen var det dags att promenera ner till elden. Av någon anledning frågar Pelle om jag har bilnyckeln.
Nä - ingen hade den. Den fanns inte i min väska, inte i någon jacka, inte i några andra fickor. Inte på golvet i hallen, inte på något bord, inte i bilen, inte utanför bilen, inte mellan bilen och huset.
Det blev ingen eld. Istället var fyra personer involverade i att leta efter denna lilla nyckel som omöjligt kunde vara någon annanstans än inom ett mycket begränsat område. Den fanns inte någonstans.
Alternativet för att komma hem var tåg och taxi. Efter några samtal gick det att boka en taxi. Iväg till tåget som skulle ta oss till Älmhult. Första gången på ett tåg för Joel, vi trodde det skulle gå fint för han brukar kunna hänga på. Han avskydde det. Han flämtade, skakade, kokade av stress. Lugnande ord och klappar noterade han inte överhuvudtaget. Vi fick gå av i Hässleholm, avboka taxin i Älmhult och gick ut för att hitta en från Hässleholm istället. Det gick och innan klockan var tolv så var vi hemma efter att ha gått sista kilometern hem så att minsta lilla herren kunde lugna ner sig.
Idag återfanns nyckeln i grannens rabatt intill uppfarten.
Ett sätt att fira valborg på.
